Ledigt.
Nu är det sista äntligen ute och det blir endast en ggn till i mitt liv jag åker till den lägenheten. Jag är lättad att det är över nu. Så lättad. Det känns som om jag tappat orken att skriva, helt. Ändå tänker jag nästan varje dag att jag ska, men sen blir det bara inte av. men just nu kände jag faktiskt fört. Och i denna sekund fick jag total hjärnsläpp, för vad ska jag egentligen skriva? Satt och tänkte på Skåne, men det vill jag bara glömma. Sen var det jobbet.. alla är så jävla lessa på en viss person, men tur att mina andra kära jobbarkompisar är så bra i allafall. Ni gör livet lättare. Nu är jag i alla fall ledig i tre dar, två egenltigen men tog ledigt en tredje. Har ingen lust att jobba, just nu känns det bara meningslöst med alltihop. Nästa vecka är det bara en månad kvar, sen står jag där igen.. Ensam och övergiven. Fuck.
Kvällen ikväll kommer jag tillbringa med bästa J. Äntligen är hon hemma igen efter sin minisemseter. Vi har tid att ta igen:) Krog är det bästa sättet just nu och något måste ta död på jobbtankarna. Imorn fyller bror år och vi ska fira med tårta å lek och restaurang på kvällen. Sen sticker jag iväg en sväng. Just nu är jag glad.
Kvällen ikväll kommer jag tillbringa med bästa J. Äntligen är hon hemma igen efter sin minisemseter. Vi har tid att ta igen:) Krog är det bästa sättet just nu och något måste ta död på jobbtankarna. Imorn fyller bror år och vi ska fira med tårta å lek och restaurang på kvällen. Sen sticker jag iväg en sväng. Just nu är jag glad.
Nu har jag mina anledningar igen..
Ja precis. Jag tycker att allt har rullat på ovanligt bra ändå trots allt som hänt på sistone.. men så igår kväll efter jobbet, kom den stora bomben. Jag grät faktiskt, trots att det var deras dröm.. Det var verkligen inte min.. Mamma och pappa berättade igår, att nästa sommar ska de flytta. De ska lämna de hus jag alltid bott i, de ska lämna de liv vi levt, de ska lämna alla minnen, och framför allt ska de lämna mina två hjärtan helt ensamma.. Vad ska hända med I & S? ♥ De ska även lämna mig här alldeles ensam.. och istället flytta.. till SKÅNE?? Det var nästan så att jag vägrade tro att det var sant.. Hur kan detta va möjligt att bara kunna lämna allt bakom sig och börja om någon helt annan stans? Det är ju inte direkt så att man tar bussen och hälsar på.. Skåne, för i helvete. Hur kan dom göra såhär? Det är ingen som fattar hur illa jag mår av detta.. det känns som om det är imorn allt sker och att sen är dom bara borta.. Men så är det ju inte. Men vad ska jag göra, vad ska jag ta vägen? De tyckte att jag skulle flytta med och oxå börja om.. Men vad ska jag i skåne att göra? Jag är så kluven man kan bli just nu. Har ångest för allting.. För inte klarar jag mig utan dom? Vem ska jag åka till när jag behöver någon som dom? Vem ska jag åka till när jag behöver mina syskon? Ska jag skaffa nya syskon bara för att jag ska överleva? Jag orkar inte tänka men ändå är de det ända jag gör just nu. Jag vet att jag borde vara glad för deras skull, för att de äntligen kan göra som de vill.. men ändå kan jag inte låta bli att vara arg.. för att de gått å tänkt tanken i så många år.. utan att berätta det för mig, förens nu.. Kunde jag ändå inte fått veta något bara några månader tidigare innan jag tog beslutet om att flytta tillbaka hit, just för att bo nära dem igen..? Jag vill inte bo här hela livet, men ändå inte flytta genom halva Sverige på en ggn. Jag vill isåfall ta med mig alla som betyder något. Går det? Det kan hända så mkt på ett år, jag vet.. men jag har sån panik så jag blir galen snart.. Räcker det inte med allt som hänt redan?
