A stahr

Idag var en dag då jag verkligen fattade att det snart kommer hända. Snart är jag ensam kvar. Mamma och jag va ut och promenera en stund idag när ja kom hem från jobbet och det var då först jag insåg att detta är på riktigt. Detta år är snart slut och snart är det bara några månader kvar. Nu är det runt tio-elva. Men som alla vet så går tiden för fort så snart är vi där.. Jag kan inte vara glad för deras skull, för allt är bara så hemskt. Jag klarar inte allt själv. För vem ska jag åka till när jag behöver trygghet? Vem ska jag åka till när jag behöver en kram som bara mamma kan ge? Vart ska jag åka om jag behöver pappa mer än nånsin? Vart ska jag åka om jag saknar familjen så otroligt mycket och bara behöver få vara nära? Hur ska jag klara mig utan mina syskon? Hur ska jag klara mig utan allas stöd, sällskap, kärlek och närvaro? Jag gör inte det. Just nu har jag tårar och snor i hela ansiktet, men tänk det är det sista jag bryr mig om just nu.

Nedräkningen har bara börjat och allt känns så jävla hemskt, REDAN. Hur ska det då kännas efter en dag, en vecka, en månad? Dom anar inte hur ont det gör. Vad ska jag göra alla dagar då jag istället skulle varit där? Vad ska ersätta det? Jag klarar inte det här helt ensam. Just nu finns det inget ljus alls..