A stahr

Det är mindre än en månad kvar nu.. och när jag tänker på det som hände någon timme innan tolvslaget på nyårsafton, så blir jag tårögd. Först när Jocke ringde å sa att du va borta, att du hade gått till mig helt själv i snön.. Hur rädd jag blev att du gått vilse, blivit för full, hamnat någon helt annan stans eller i värsta fall något helt annat.. jag gick ut å letade efter dig, mötte upp Jocke en halvtimme senare och vi fortsatte virra runt i snön.. Vet inte hur länge vi va ute, men tillslut gick vi tillbaka till festen ni vart på och letade igenom huset en ggn till.. OCH där var du.. Du anar inte hur lättade vi blev att du var där. Jag bryr mig inte om att vi va ute å gick länge å letade när du inte ens varit borta på riktigt, är bara glad att du mådde bra. Du blev så rörd, kramade oss, grät, skrattade, kramade mera, slutade inte gråta, berättade hur viktiga vi var. Berättade hur glad du var att du hade mig å att du inte längre behövde vara orolig att åka ifrån din lilla syster, för att jag skulle ta hand om henne.. 
               
Alla uppskattande ord, all kärlek, all tröst, all glädje - Du anar inte hur mycket jag kommer sakna dig REBECCA HÅLLINDER. Ändå tycker jag att du är så jävla häftig som vågar göra något sånt här helt ensam, på andra sidan jorden, i två hela år. Du är min idol♥ Och du, Jag tar hand om lilla Malin åt dig :) Ni är min familj.